Att bli besviken på sin kropps förmåga…

bild 1Det här är ett ganska så själviskt inlägg. Det är kan säkert uppfattas som fjantigt, men det gör det inte mindre viktigt för mig att skriva det. För ibland är bloggen och skrivandet det bästa sättet att bearbeta riktigt märkliga känslor som uppstår kopplat till träningen.

Ni som följer ”Led genom exempel” på Instagram och Facebook såg för en tid sedan en bild av min pulsklocka efter ett tidigt långpass. Jag och en oerhört inspirerande granne – som maratontränar och lät mig följa med – sprang ett långpass på 28 kilometer.

Det kändes riktigt bra, lite småont i slutet, men överlag bra. Men dagen efter kändes det inte alls bra. Inte 4 dagar efter heller. Snarare så att det inte blev ok förrän efter en vecka… Så vad är det för känslor jag får i kroppen av en sån upplevelse? Besvikelse. Riktigt knäppt, men låt mig utveckla mina tankar på det.

Att ”se vältränad ut” ger inte så mycket tillfredsställelse

En sak som är helt säker, det är att jag är en miserabel person när jag är besviken på min kropp. Vare sig det är att jag är sjuk, har ont eller är skadad.

Jag har under lång tid i mitt liv varit på tok för fokuserad på kroppens utseende. Det var liksom hela grejen med varför jag tränade. Jag tränade inte för att klara något egentligen. Bara för att ”må bra och se bra ut”. Men ska jag vara helt ärlig så var ”må bra” kanske 5% av ekvationen förut. Jag mådde bra – trodde jag – om jag såg vältränad ut… (Suck – jag var inte en speciellt ödmjuk kille kan man konstatera)

Hur som helst, som de som läst bloggen länge vet så har jag aldrig varit överviktig. Aldrig haft viktproblem. Bara varit mer eller mindre i form. Komiskt nog var jag i mitt livs form förra sommaren – 33 år gammal. Nåväl, för att inte tappa tråden här, så tillbaka till det här med att bli besviken.

Riktig tillfredsställelse? Att hålla för det man företar sig!

Formen utan tröja är ok. Men uthålligheten är inte på topp.

Formen utan tröja är ok. Men uthålligheten är inte på topp.

Det här är oerhört tydligt för mig numera. Jag vill se vältränad ut fortfarande, det kommer alltid att sitta djupt rotat och för övrigt är det något jag vill. Men det är snarare en hygienfaktor. Det ger ingen glädje. Ingen tillfredsställelse. Bisarrt nog snarare så att det skapar missnöje när jag inte är i toppform.

Att däremot känna att kroppen håller för det man utmanar sig kring – DET är tillfredsställelse! Det är att känna sig tillfreds. Det är där och då – kanske enda gången – som utseendet blir helt oviktigt.

För om man inte håller så är ju att ”se vältränad ut” helt fantastiskt värdelöst.

Man blir bra på det man tränar på…

Så när vi, efter 28 kilometer stannade och påbörjade nedvarvningen på väg hem, då var jag sjukt tillfreds. Förvisso lite stel i benen, men sjukt glad och nöjd.

När jag sedan vaknade dagen efter förbyttes känslan mot besvikelse. Kroppen gjorde ont. På fel sätt. Vad det betyder? Det var inte träningsvärk – det har jag inget emot. Det här var värre än så. Det här var överansträngningssymptom och tydliga inflammationer i kroppen. Det betyder en enda sak. Du har gjort något som kroppen INTE var redo för! (Smartskalle)

I mitt fall kändes det jäkligt surt på flera plan. Dels för att jag visste att det givetvis är en ganska idiotisk sak att springa 28 kilometer utan att ha sprungit mer än typ 2 mil i veckan totalt de senaste 8 veckorna. Det är precis vad jag skriver att man INTE ska göra. Det är som att be om att bli skadad. Dels också för att jag verkligen kände att kroppen inte pallade trycket. Jag var helt enkelt inte i form nog. Det svider. Det gör mig besviken. Det svider att grannen jag springer med kan ut och springa igen efter en vilodag. Det kan jag lova att jag inte var i skick att göra.

Är det rätt att bli besviken? Det är ju väldigt relativt. Det är ju oerhört fjantigt när man ser det ur perspektivet att jag kunde springa en sån distans utan att ha tränat specifik maratonträning. Bara det är ju givetvis att vara i god form. Men ändå känns det trist. Det känns som att kroppen borde klara det UTAN att jag har ont i en vecka efteråt. Det är så jag VILL att det ska vara. Hela tiden.

Avslutande tankar

rp_bild-52-1024x7641-300x223.jpgEn sak som är helt säker, det är att jag är en miserabel person när jag är besviken på min kropp. Vare sig det är att jag är sjuk, har ont eller är skadad. Det ter sig i att jag blir irriterad, opeppad och sur. Allmänt miserabel.

Såklart är det inte ok. Det vet jag med. Men det är oerhört svårt att vara rationell när känslorna bubblar i kroppen. Det är jäkligt svårt att säga till sig själv – vad tror du då smartskalle, när du drar ut och gör en sån sak? Man vill ju hålla. Man vill ju kunna göra det som hjärnan ser som självklart. Det är precis som att vara sjuk – det är ju liksom inget man kan göra så mycket åt…

Så vad jag gör jag nu? Tja, dels skriver jag om det på bloggen. Det kan säkert göra någon glad eller få någon att fundera över sitt eget beteende. Dels tar jag mig i hampan och inser att när kroppen säger till efter 22 kilometer nästa gång – då slutar jag springa och erkänner för mig själv att jag behöver ett par pass till innan det är läge att springa längre.

För man måste våga leva som man lär. Att trycka sig igenom ett träningspass och bli skadad på kuppen – det är INTE att leda genom exempel. Även om det blir en schysst statusuppdatering på Facebook och Instagram.

8 reaktion på “Att bli besviken på sin kropps förmåga…

  1. Nelliesmamma

    Hrmm…

    Har inte vi ALLA gjort det där misstaget?

    Igen, igen, igen och så igen och en gång till? Börjat träna för tidigt inpå en skada? Tränat trots att man var (bara lite hrm, host) förkyld? Vissa saker lär man sig ALDRIG, men det här är nåt som går över när man passerat 30 lite?

    Haha, så låter det bland mina släkt och vänner iaf…

    Svara
    1. Led genom exempel Inläggsförfattare

      Mm det kanske är så. Känns oerhört frustrerande när hjärnan tar över och säger att man är ”dålig”. Inpräntat beteende misstänker jag. Men att det skulle bli bättre efter 30 vet jag inte… Inget jag upplevt. 😉

      Svara
  2. Pelle

    Hähä. Undras om inte de där generna förts vidare i rakt nedstigande led i en särskild pipeline från din farfar…

    Svara
  3. Malla

    Ja tänkt vad svårt det är att lyssna på sin kropp! Istället låter man hjärnan ta över och det blir något annat (eller längre).
    Fast du har inspirerat mig att lyssna på kroppen och när jag springer har jag alltid alternativ-vägar, dvs en kort distans, en medel eller den längre. Ifall kroppen inte känns bra, tar jag någon av de kortare distanserna. Eller ja, det har hänt en gång…Kanske dags att länga distanserna på alla tre rundor.
    Sprang 16 km innan frukost för någon helg sedan, första passet med lite längre distans efter en bukoperation i slutet av januari, det är mitt rekord och kroppen mådde superbra, även dagen efter :). En mil ytterligare däremot, njee inte än ialla fall…Sådana galenskaper nöjer jag mig att läsa om än så länge.

    Svara
    1. Led genom exempel Inläggsförfattare

      Hej Malla!
      Det låter som en grymt bra strategi och framförallt stort grattis till att du kan springa så bra igen efter operationen! Det är ju at leda genom exempel på riktigt! Bra jobbat! En mil till, well – lyckokänslan minskar drastiskt efter 2 timmars nötande… 😉 Men snart så!

      Svara
  4. Walter Levy

    Kom igen Henrik. Du kommer tillbaka starkare snart igen. Ibland måste man må lite dåligt för att uppskatta när man mår bra igen – fråga Alfons Åberg. Tack för ett personligt inlägg.

    Svara
    1. Led genom exempel Inläggsförfattare

      Tack för peppen Walter! Jag ska ge mig på det igen i påsk. Älskar referensen till Alfons. Han är bra! Tack för att du läser och tar dig tid att kommentera.

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.