Att bryta mot sina egna principer straffar sig direkt

rp_bild-52-1024x7641-300x223.jpgDet här är ett riktigt självkritiskt inlägg. Jag brukar inte tumma på mina egna principer, men nu gjorde jag det och det straffade sig direkt.

Vad pratar jag om?

Jag pratar om att min önskan om att springa långt fortare än jag klarade av egentligen har lett till att nu har en lindrig inflammation i en sena i foten. (Peroneus)

Så låt mig dela med mig av historien för att möjligen inspirera någon annan att INTE göra samma misstag.

Låt oss börja häromdagen…

Sjukgymnastens, min moster, första fråga när jag pratade med henne efter att jag beskrivit mina symptom och den slutsats jag själv hade kommit fram till genom att googla och läsa på var:

– Har du ändrat något nyligen?

– Eh. Vad menar du?

– Jo, men du brukar ju kunna springa långt och mycket – så har du ändrat något drastiskt på senare tid? Mer volym? Ändrad löpstil? Nya skor?

Pang. Som ett slag i magen. Nya skor. Inte direkt barfotaskor utan skor för att få ”mer skydd” och kunna ”springa lite längre”.

Spola tillbaka till för en tid sedan…

Jag skriver en blogg på temat att HÄLSA ska gå före prestation och resultat och ÄNDÅ trillar jag dit på en så basic sak.

”Jag måste skaffa nya skor snart så att jag kan springa snabbare i skogen och inte få stenar i fötterna.”

Det var en mening jag yttrade till min maratontränande löpargranne som jag sprungit med under våren.

Mitt resonemang för att övertyga mig själv att gå ifrån mina riktigt tunna och följsamma barfotaskor? Att kunna springa lite längre och lite snabbare i skogen… Fastän jag inte är stark nog att göra det i till exempel FiveFingers.

Så. Jävla. Dumt. Gjort.

Jag skriver en blogg på temat att HÄLSA ska gå före prestation och resultat och ÄNDÅ trillar jag dit på en så basic sak. Det enda som har låtit mig springa överhuvudtaget – minns väldigt väl när knäna och fotlederna brakade efter 12 km med vanliga skor – har ju varit att fötterna har kunna jobba naturligt mot marken!

Men det visar ju bara på hur lätt det är att ta ”skadefrihet” för givet och bli kaxig. Det visar hur lätt det är att överskatta sin förmåga, sin styrka och sin kropp. Speciellt jag då – vill jag ändå hävda – som är opererad i fötterna och är riktigt ömtålig för förändringar som leder till annorlunda belastning.

Vad gör jag nu?

Back to basics. Älskade KSO.

Back to basics. Älskade KSO.

Ödmjukt följer jag nu mina egna råd och principer. Spring inte när det gör ont. Jag kommer att vara aktiv så mycket jag kan, men inte provocera fram smärta genom att löpa. Promenader, styrketräning, simning, cykel, rodd blir sommarens aktiviteter. Bistert med tanke på att sommaren är löpningens bästa tid – men hälsan framåt är inte värd att offra.

Fortsätter att bygga uthållighet och styrka med mina riktigt tunna skor. Det blir inte mer löpning i mina Inov-8. Jag kommer att gå tillbaka till Hattori LC och leva med att det är mjuka sulor. Hellre det än att vara skadad. Får se om jag kan hitta liknande skor som fungerar, men inga mer styva sulor för mig.

Jag tittar tillbaka på den här överansträngningen/skadan som ett tillfälle att lära mig något. Bistert, men ändå viktigt för att inte göra samma dumheter i framtiden.

Avslutande tankar

Det förra inlägget hanterade överträning och hur det när man är inne i det är näst intill omöjligt att se objektivt på det man gör och hur man gör det. Såklart att man ska träna mer. Bara jag springer lite längre, cyklar lite snabbare nästa gång så kommer det att släppa. Suck.

Jag är inte annorlunda, även om jag möjligen är lite mer påläst än genomsnittet. Det är ju bara att titta tillbaka. Jag kände att det inte kändes helt hundra med skorna. Tog ut sulorna och det kändes bättre, men inte helt bra. Sprang några gånger till för att ”det släpper nog”. Smart va?

Inser också att det är en sorts renande upplevelse att skriva ner det. Det gör att jag får lite distans till min egen dumhet och att jag på så sätt kan bli lite mindre bister inför det faktum att jag nu inte kan springa och ”tappar träningstimmar”. Ett faktum som är helt bisarrt eftersom jag inte på något sätt har några elitaspirationer eller andra konkreta mål som spelar någon som helst roll. Men ändå känns det som att jag helst skulle vilja ut och springa imorgon… Knasigt som hjärnan fungerar!

Hur som helst, att dela med sig av sina egna dumheter är också att leda genom exempel. Alltid hjälper det någon att undvika att göra samma sak!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.