Att ge sig själv en dos ödmjukhet…

Picture1-klipptKan absolut göras genom att hänga på sig en viktväst. Jag köpte min precis efter vi hade fått barn för att jag kände att det dels var en bra träningsutrustning och dels för att få lite mer förståelse för min fru som jag tyckte gnällde väldigt mycket över att allting var jobbigt.

Nu låter jag oerhört osympatisk och såhär i efterhand konstaterar jag att så verkligen var fallet också. Jag hade noll förståelse för hur det kunde vara jobbigt att promenera – även om hustrun de facto hade minst 15 kilo mer än vanligt efter graviditeten.

Så för min egen del behövdes det en viktväst för att komma ner på jorden – för det är inte en lek att på några sekunder skaffa sig 10 kilos övervikt på överkroppen! Nyfiken på lite tankar och exempel?

Första upplevelsen – en barnvagnspromenad…

Ok. Viktvästen anlände. Tung sak det där, minns jag att jag tänkte – är det verkligen ”bara 10 kg”? Hmmm. Aja, hur som. Vi hade bestämt att ta vagnen och promenera till affären här i Älta – en i vanliga fall skön promenad på 15-20 minuter beroende på tempo. Hur tungt kan det bli liksom?

Vilken käftsmäll!

Efter vi gått ett tag hade pulsen dragit iväg, fötterna kändes trötta, vaderna var sura, nacken värkte av anspänningen och att putta vagnen var helt plötsligt inte alls lika mysigt.

Hustrun påpekade lite fint att ”det där är inte i närheten av när jag var höggravid, eller nu för den delen…”.

Jag kom hem som en ödmjukare person och samtidigt med en helt ny respekt för precis hur jäkla jobbigt det måste vara att gå från ”otränad och överiktig” till ”i hyfsad form”.

Att rekommendera andra sådant som är lätt för en själv…

Zemanta Related Posts ThumbnailPå temat att coacha och försöka få andra människor i form så slog det här mig i lördags när jag fick för mig att jag inte hade tränat på länge – 2 dagar, vilket säger något om mig – och ville ha något snabbt och tungt. Snabbt för att jag har haft barnen själv i helgen och hade en liiiiten lucka mellan färdig mat och hämta stortjejen från kompis och tungt för att det är något jag gillar. Märk väl att tungt inte per definition betyder tabata utan för mig är just tung vikt.

Kroppscirkeln med viktväst

Ok, jag tycker ju helt osvenskt att jag är i bra form. Jag är stark och brukar alltid känna mig uthållig när jag drar igenom mina två varv av chins, squats, armhävningar och planka. Så hur jobbigt kan det vara att göra den med lite extra kilon? 10 kilo är trots allt inte någon ”jätteövervikt” för mig som just nu väger runt 67-68 kilo. ”Jag hade nog kunnat lägga på mig lite välfärdskilon och landa på 76-78 kilo och fortfarande känna mig stark” – tänker jag…

Eh. Fel. JÄTTEFEL! Så otroligt NAIVT TÄNKT!

Ok. Låt oss ta det här i lite mer konkreta termer. I vanliga fall är det tufft att köra två varv med repetitionstal ungefär runt: 15 – 70 – 50 – 4:30 för att sedan minska något på varv två beroende på vila.

Med viktväst?

Jag lånar ut min viktväst på 10 kilo till vem som helst som vill försöka sig på riktigt högintensiv träning med några extrakilon på kroppen…

Typ 5 – 60 – 15 – 75 sekunder och det andra varvet var rejält sämre. Samtliga övningar var oerhört påfrestande. Det enda som inte nämnvärt påverkades i antal är squats, men det är en så stor muskelgrupp som jag är väldigt stark i så det kändes logiskt. Men de andra övningarna!  SÅ TUNGT – och då är jag som sagt i bra form!

Avslutande tankar

Att rekommendera någon som är helt ur form och väger de där 10 – 15 kilona för mycket – eller mer för den delen – har en oerhört mycket tyngre tillvaro än en person i form. Jag kommer på mig själv med att glömma bort det när jag ska rekommendera övningar eller annat.

Ni som har läst alla inlägg på den här bloggen minns säkert inlägget om att ”inte bara googla på bästa träningseffekt”, där jag berättade om när jag tänkte att det kunde vara en bra idé att köra sprintträning med viktvästen… Det var en j-ligt dålig idé. Det enda som gjorde att jag inte kom hem med en skada eller överbelastning på riktigt var nog tur. Jag trodde hjärtat skulle explodera – och då är jag ändå väldigt van vid riktigt hård belastning och tuffa träningspass.

Jag avslutade det stycket såhär:

Jag lånar ut min viktväst på 10 kilo till vem som helst som vill försöka sig på riktigt högintensiv träning med några extrakilon på kroppen… Jag har gjort ett tabataintervall löpning med den på. Jag hade ont överallt i en vecka och kommer aldrig göra om det. Gick det att träna under efterföljande vecka? Mjaeee inte direkt.

För att avsluta – alla ni därute som inte gjort en egen viktresa (vilket inkluderar mig själv), se till att ha respekt för hur olika förutsättningar vi har när vi startar. Jag rekommenderar alla att prova att köra något ”de brukar göra” med en 10-kilosväst på – det är ABSOLUT att leda genom exempel och det ger insikter väl värda att begrunda.

2 reaktion på “Att ge sig själv en dos ödmjukhet…

  1. Malla Sjöholm

    Intressant artikel, speciellt eftersom du inte varit överviktig själv. Du imponerar!
    Hmm jo, jag med mina tappade 25 pannor klarade inte av att gå speciellt långt med en viktväst på!
    Och ja, det är en mäktig känsla att löpträna med 25kg mindre, inte konstigt att jag tycker att det går som en dans. Joggade även innan viktnedgången så jag har något att jämföra med 🙂

    Svara
    1. Led genom exempel Inläggsförfattare

      Tack för de snälla orden Malla. Det är väldigt intressant just hur resultaten gällande löpning blir exponentiella när vikten rasar samtidigt som muskelstyrka och uthållighet ökar!

      En intressant test misstänker jag skulle kunna vara att dunka på en ryggsäck med 25 kilo och ta ett varv i löpspåret. Det lär ge lite perspektiv på en riktigt väl genomförd förändringsresa…

      😉

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.