Baksidan av förändring – jodå, det finns en sådan!

hjarna1Jag har inte skrivit så mycket som det var tänkt om psykologin kring – och vid – stor förändring. Dels är det för att det skrivits om en massa andra saker och dels för att det är ett svårt ämne.

Men nu har det kommit till den punkten i min egen omgivning att det är läge att skriva ett inlägg!

En av anledningarna – det finns en hel uppsjö – till att led genom exempels credo är ”små steg mot stor förändring” har att göra med att såväl individ som omgivning behöver tid för att vänja sig vid omställningen när något förändras! Nyfiken på mina tankar kring det?

 ”Tjena! Men, du, det är ju snart inget kvar av dig!”

Jag har hört exempel som ”stickan”, ”nu har du väl blivit för smal…” och ”ska du inte sluta med det där snart” under senaste månaderna.

Viktnedgång eller relativt snabb utveckling i termer av fysisk form möts inte sällan av den här typen av kommentarer. Det är väldigt intressant när det dyker upp exempel i ens egen omgivning. Jag får ganska ofta själv sådana och nedan är några väl valda med mina tankesvar – som jag inte säger – i parentes:

  • ”Snart är det ju inget kvar av dig…” (jo det tror jag nog – hur står det till själv?)
  • ”Borde du inte sluta äta sådär och träna sådär hårt” (det sista jag gör är ju att träna hårt…)
  • ”Har du inte gått ner lite för mycket i vikt?” (…Eh…)
  • ”Ska du inte unna dig lite [whatever onyttigt som äts]” (nej tack, inte mycket för att stödäta…)
  • ”Tränar du inte lite för mycket nu…” (vad vet du om hur mycket jag tränar..?)

KOM IGEN! WTF? Vad händer? SÅ konstig har jag inte blivit!

För min egen del är det inte ett problem eftersom jag är rejält påläst, har stenkoll på mina blodvärden och VET precis hur min hälsa har förändrats allteftersom även kroppen har förändrats. MEN om du kommer från en självbild som ”den stora roliga killen/tjejen” eller dylikt och agerar på till exempel mina ganska, i mångas ögon, ovanliga råd – så är det inte lika självklart!

Stötta och peppa – men tänk efter så att det är positivt formulerat!

Jag hör ofta diskussioner som landar i ”nu har du väl blivit för smal…” och ”ska du inte sluta med det där snart” just nu – mycket kopplat till hetsen att komma i form efter sommaren (som jag skrivit om här). Hur kul är det för någon som faktiskt tar tag i sin hälsa, äter nyttigt och tränar hälsosamt att indirekt få höra att man borde gå upp i vikt igen? INTE att leda genom exempel!

Våga säga ifrån, diskutera och ibland även lämna relationer!

För den som hamnar i sitsen är mitt råd att våga säga ifrån! Våga be kollegor, vänner, bekanta och familj att stötta förändringen. Ofta är det uppskattat och smittar av sig! I andra fall kan bli så illa att vissa bekantskaper helt enkelt tar slut.

Men nu tar du väl i – så illa är det väl inte?

utropstecken_18926271Jo – tyvärr. Precis så illa är det. Det är ett känt faktum inom förändringsteori att om en part i en grupp förändras åt något håll så skiftar såväl maktbalanser som uppfattning om individen. Det är speciellt knepigt när det fysiska utseendet förändras fort, eftersom omgivningen per definition inte känner igen personen längre. Undermedvetet ifrågasätts då om det är personen man känner – även om man givetvis vet att så är fallet.

Det är lättare om det går långsamt så att omgivningen hinner vänja sig, men det kan alltså bli ganska tufft när det sker stor förändring snabbt. Applicera tänket på de otaliga Aftonbladslöpsedlar där ”vänner” är ”bekymrade” och ”oroliga för viktraset” stöttat av alla ”experter” som uttalar sig om ”farorna med att gå ner i vikt”. Allt för att sälja tidningar och för den delen skrämma oss vanliga människor och bekräfta att det är bättre att fortsätta som vanligt. Några kilo hit eller dit, man lägger ju alltid på sig med åldern ändå… (Nej, inte enligt min världsbild om någon missade ironin där)

För att ta ett publikt exempel från precis nu, så har Roger Pontare har precis gått ut i pressen med kommentaren ”Jag vill inte bli för smal…”, läs den artikeln här. Jag förstår honom – hela hans identitet är ju att vara en ”stor man med konstig frilla”, eller hur!? Vill man bli ”krallig” kanske det är läge att börja träna, det har ju inte med fett att göra… Ett nu några år gammalt exempel är Lasse Kronér, som fick en hel del negativ uppmärksamhet och press i samband med sin viktnedgång. Han själv beskrev det som att många per automatik inte längre upplevde honom som ”den glada och roliga killen” efter det att han blivit ”smal”.

Knasigt! Det är alltså bättre att hålla sig ”lite ur form”, så slipper man alla konstiga rubriker, frågor och påhopp…

Avslutande tankar

vägvalFör min egen del så väljer jag mellan två vägar när situationen dyker upp. Antingen så släpper jag det och går vidare med ett ”lägg av – jag mår precis hur bra som helst. Du vet verkligen inte vad du pratar om!” eller så berättar jag om hur jag äter, hur jag tränar och framförallt HUR JAG MÅR! Alternativ två brukar sluta med att jag får en ny bloggläsare…

Så led genom exempel – dra till med ett ”Wow, vad du ser pigg ut! Vad har du gjort sedan vi sågs sist!?” eller ”Jäklar, du ser ut att må bra!” och låt individen känna att det är något positivt som händer! Fråga engagerat om förändringen – visa intresse – och lär dig något på kuppen!

Den respekten är de värda!

*Bilder från genrep.wordpress.com och billtammeus.typepad.com

4 reaktion på “Baksidan av förändring – jodå, det finns en sådan!

  1. Lars

    Bra inlägg! Jag känner verkligen igen mig i vad du skriver. Det kan vara rätt frustrerande när jag får kommentarer om min förändring, när jag i praktiken har en fysik OCH hälsa som jag inte haft på många, många år (om än någonsin).

    Du gör ett fantastiskt jobb med den här bloggen! Inspirerande läsning, som jag ofta sprider vidare. Grok on!

    Svara
    1. Led genom exempel Inläggsförfattare

      Kul att bloggen inspirerar och tar upp relevanta ämnen! Hoppas att kollegor och vänner som kommenterar kan ta till sig att det är något bra som händer – kanske blir de inspirerade själva, vem vet!

      Ge järnet!

      Svara
  2. Madde

    Jo, jag håller med. Men i vissa situationer kan också omgivningens oro vara befogad. För ett år sedan trodde jag att jag var superhälsosam (åt cirka 1300 kalorier om dagen och tränade 3-4 gånger i veckan). Min mamma uttryckte flera gånger att jag blivit väldigt smal och jag kontrade att jag mådde jättebra. För jag trodde att jag gjorde det. Fram tills att jag märkte själv, runt juletid förra året, att jag inte mådde så himla bra – kaloriräknandet hade blivit en besatthet och nu i efterhand kan jag nästan tro att jag var påväg att utveckla ortorexi. Tack vare min kille, som tog ett rejält snack med mig då vid jul förra året, kunde jag lägga av – det gick ju ut över min omgivning. I mars och april tappade jag jättemycket hår, fick inte min mens och var blek och glåmig…jag antar att det var effekterna av ett halvårs undernäring som kom ikapp…

    Med det sagt menar jag inte att det alltid är såhär. När jag gick igenom min första viktminskning (2008) gick jag från ett BMI på 25 till ett BMI på 21 och fick redan då höra att jag ”höll på att bli anorektisk”…eh? Det var inte alls samma sak som ovan nämnda period.

    Nu har jag gått upp några kilon igen, tränar och äter hälsosamt, men fasen vad skönt det är att inte längre räkna kalorier eller makronutrienter.

    Din blogg är verkligen inspirerande för ett hälsosamt liv – jag gillar den starkt!

    Svara
    1. Led genom exempel Inläggsförfattare

      Tack för det inlägget Madde. Du trycker på en aspekt jag inte tog med (missade) i inlägget som är oerhört viktig – att våga lägga sig i när det går för långt!

      Väldigt stort av dig att skriva och dela med dig som du gjort. Är så många som har just den uppfattningen att man gör rätt om man äter lite och tränar hårt. 🙁

      Jag tar med mig det och får nog skriva ett inlägg till på temat.

      Kul att du gillar bloggen, hoppas att den kan fortsätta inspirera mot bättre hälsa genom träning och mat utan en massa krav.

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.