Det är inte så dumt att vara riktigt rädd ibland…

Nevis-bungy-1Det kan låta konstigt att det är bra att vara ”riktigt rädd” då och då – men jag en poäng som jag vill göra utifrån ett intressant perspektiv som återigen inspirerades av samma podcast som inlägget ”Ett annorlunda perspektiv på funktionell träning”.

Utöver att tala mycket om just vad som på riktigt bör klassas som funktionell träning – det vill säga förmågan att röra sig och hantera olika situationer med flera moment involverade – så talade han oerhört inspirerande om rädsla!

Så det här inlägget kommer handla om just rädsla, hur vi är byggda för att hantera det och även en spännande koppling till utbrändhet. Nyfiken?  

Evolutionen igen…

Vi är utrustade med ett oerhört sinnrikt system som aktiveras när vi blir rädda. Det brukar kallas att kroppen går ställs i ett tillstånd där vi rent kroppsligt (hormonsvaret) och tankemässigt utvärderar två alternativ – ”fight” eller ”flight”. Man kan enkelt tänka sig våra förfäders reaktion när de stod öga mot öga med rovdjur eller något annat verkligt livshotande – vilket lär ha varit en del av vardagen. Blickfånget smalnar av, adrenalinet sprutar ut i kroppen, stresshormon frigörs för, munnen blir torr – alla muskler får så mycket blod det går för att snabbt kunna fly eller slåss för livet. Överlevnad i sin mest djuriska form.

body_fight_flight2

Känner ni igen känslan som vi numera får av att vi måste prata inför publik eller stressen vi upplever av att inte vara tillräckliga och uppleva att dygnet helt enkelt har för få timmar? Vi är – oavsett vad alla vill få oss att tro – stenålderskroppar som lever i en digital tid. Våra medfödda kroppsliga respons har inte förändrats över tiden – bara förutsättningarna vi lever i.

Vikten av att sätta saker i perspektiv

failureDet här är något jag själv upplever att jag blivit bättre på det senaste året – att sätta saker i sitt rätta perspektiv. För vad är det värsta som kan hända i vår vardag numera? Att vi får sparken eller att vi misslyckas med något – stora händelser men i det här perspektivet inte direkt ”livshotande”. Ändå blir kroppens respons på samma nivå och då är det inte konstigt att vi blir helt utbrända och ”går in i väggen”. Det blir liksom aldrig slappna av och den där oerhört sköna duschen av ”må bra hormoner” som kommer efter att man de facto överlevt eller klarat av att komma igenom utmaningen som försatte oss i det här tillståndet!

Ett exempel från min egen tillvaro är absolut den första debatten med Claude Marcus. Han är en rutinerad debattör och riktigt duktig på såväl maktretorik som tjuvnyp. Jag mådde oerhört dåligt inför debatten ända tills jag satte mig ner och för mig själv funderade på vad det värsta som kunde hända var. Insåg då att det inte kunde hända något alls – möjligen att jag inte hade ett bra svar på ett påstående vilket knappast har tagit livet av någon…

Rädsla är något riktigt bra!

Inget har varit lika läskigt igen efter det – det är bara att återbesöka känslan och hur rädd jag var på riktigt så blir presentationer eller andra jobbrelaterade saker så väldigt enkla att hantera

För att plocka upp tråden igen då – i podcasten pratar tränaren mycket om att den största begränsande faktorn är inte nödvändigtvis fysisk förmåga utan rädsla. Det blir väldigt påtaglig och verklig rädsla att hoppa mellan två avsatser när det enda som avgör om skadar dig, eller inte, är din egen förmåga och tro på dig själv.

När man har mött sådan rädsla och tagit sig igenom det blir andra typiska vardagliga situationer liksom lite mindre ”farliga” och lättare att hantera.

Att göra något man är rädd för då och då…

De två mest relevanta exempel jag själv kan komma på när jag verkligen har pushat mina gränser rejält och varit enormt rädd är Nevis Bungee Jump i Nya Zeeland. Jag är något höjdrädd – inte så illa, men väl ogillar höjder – och således var det en oerhört tuff mental prövning att ta sig ut till plattformen i en liten korg samt att golvet på plattformen var i glas för att göra saken värre.

nevis 2

Tyvärr inte jag på bilden – men minnet av ”utsikten” nedåt är med mig för evigt.

 Hur som helst, det blev ju till sist min tur och då fattade jag ett beslut mitt i all rädsla att inte tveka. Lita på utrustningen och lita på min egen förmåga att överkomma den där djupa, djuriska rädslan. Jag valde att slåss och genomföra istället för att fly – något jag verkligen ser som en milstolpe i mitt liv – knasigt men sant.

Inget har varit lika läskigt igen efter det – det är bara att återbesöka känslan och hur rädd jag var på riktigt så blir presentationer eller andra jobbrelaterade saker så väldigt enkla att hantera!

Avslutande tankar

Det är så många av oss går runt med ständig stress som i praktiken innebär att vi konstant lever i ”fight or flight” tillstånd. Med inlägget hoppas jag kunna bidra med insikt kring hur oerhört viktigt att sätta vår tids ”stressfaktorer” i förhållande till att bli jagad av en tiger eller att någon på allvar försöker skada dig! Responsen i kroppen är den densamma – men förutsättningarna är så oerhört annorlunda.

Vi måste våga ta ett steg tillbaka och ställa oss själva frågan vad det värsta som kan hända är – för det är så väldigt sällan något är speciellt ”farligt” egentligen! En liten parentes – givetvis uppmuntrar jag inte till saker med livet som insats – det är oftast både dumt och onödigt – men en bruten arm överlever vi alltjämt…

Det är absolut att leda genom exempel göra saker som skrämmer och möta riktig rädsla – om inte annat så gör det för ett hälsosamt perspektiv på allt annat,

4 reaktion på “Det är inte så dumt att vara riktigt rädd ibland…

  1. Anne

    Det är därför det är så roligt att hoppa höga hinder med hästen. Det isar i magen på vägen mot, upp och över. Efteråt får man värsta kicken! Kommer fortsätta med det så länge jag kan, det är det bästa jag vet. Bungy jump tror jag att jag står över. Däremot är jag flygrädd och planerar att åka långt bort nästa sommar och komma över flygrädslan genom kognitiv behandling. Har varit på ett uppstartsmöte redan och hoppas komma iväg på en kortare tur inom kort. Det är mycket som ska klaffa för att mamma ska kunna flyga iväg över en helg. Det är också väldigt lätt att hitta på undanflykter för att slippa! 😀

    Svara
    1. Led genom exempel Inläggsförfattare

      Coolt. Jag kan verkligen tänka mig att det är riktigt mäktigt att hoppa med ett så kraftfullt djur och bara liksom ”hänga med”! Håller tummarna för att det går bra med flygrädslan! Trevlig helg!

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.