Jag är inte lat, men sjukt bekväm…

ironman-triathlonKära läsare – har varit oerhört peppad sedan en god vän till mig la upp en bild på sin IronMan-medalj igår kväll. Har funderat en massa i banorna ”undrar hur fort jag skulle kunna springa en mil”, ”ska jag köra IronMan nästa år” och generellt en massa funderingar kring olika målsättningar.

Nu när det är några timmar kvar tills IronMan registreringen öppnar – 11:00 imorgon för intresserade, den tar slut fort – har jag landat i mina funderingar! Nyfiken?

Varför har jag så svårt att ”springa fort utomhus”?

Jag springer mina intervaller i FiveFingers - ger bättre "tryck" i steget!

Jag springer ofta intervaller i FiveFingers – ger bättre ”tryck” i steget!

Jag kommer ofta på mig själv att säga just frasen ”jag har så svårt att springa fort utomhus” när någon frågar mig om mina personbästa tider på allt från 5 kilometer till maraton.

Det svaret är något som har gnagt mig ganska länge, men jag tror mig ha en uppfattning som jag gärna delar med er!

Nej, det är inte bara att jag är lat…

Olika faktorer som påverkar

  1. Jag är inte lat – MEN sjukt bekväm. Det har blivit värre när jag vet vilka resultat jag kan få utan att springa så jag får blodsmak i munnen.
  2. Rädsla för att misslyckas. Jag är feg och tänker att om jag inte testar, så kan jag inte misslyckas. Dålig egenskap som jag jobbar hårt på.
  3. Jag drivs inte av att tävla av någon märklig anledning – jag föredrar lagarbete för ett gemensamt mål. (Eller så är det här en följd av nummer 2).
  4. Jag har inte ”pannben” nog för att ta i så jag kräks – av någon anledning sätter jag mig hellre ner och tar en paus – som på bilden nedan…
Väl förtjänt vila efter passet

Välförtjänt vila…

Funderingar framåt

Jag har bestämt mig för att testa några olika distanser i maximal ansträngning på löpbandet. Det är där jag har lyckats bäst att mtivera mig – helt sonika att sätta bandet på en fart som ger en tid och sedan hålla ut. Knäppt? Japp. Men det funkar för mig tills jag hittar någon att springa med som det känns ok att ”förlora mot” och inspirerande att lära sig av.

Testerna blir nog 3 km, 5 km, 10 km och eventuellt 21 km – men det är lite osannolikt att det skulle vara kul att testa att springa en halvmara på ett löpband. Den kanske jag får ta i Göteborg och lägga mig bakom någon farthållare eller dylikt.

IronMan 2014?

Det går bra när jag simmar i medelhavet eller dylikt – men bara tanken på att simma i Kalmar sund ger mig rysningar.

Det har funderats mycket fram och tillbaka på huruvida en startplats ska bokas imorgon eller inte. Jag skulle nog ta mig runt i nuvarande form – tror jag, men det är inte säkert på något vis. Jag skulle ABSOLUT kunna vara i en fantastisk form för att köra 2014, MEN till ett pris. Priset är TID.

Tid från familjen, tid från matlagning, tid från vänner, tid från bloggandet…

Det finns även en aspekt till att väga in – för att riktigt ge er alla mina svagheter – en enorm ångest för att simma i öppet, mörkt vatten. Det går bra när jag simmar i medelhavet eller dylikt – men bara tanken på att simma i Kalmar sund ger mig rysningar.

Med det i fatet – tills vissa rädslor är överkomna och barnen stora nog att inte behöva en av oss som håller koll hela tiden så blir det inte en ”IronMan” för mig. Det känns helt ok – även om jag villigt erkänner att det skulle vara riktigt kul och inspirerande – skräckblandad förtjusning helt enkelt.

Avslutande tankar

Det här är en blogg som är tänkt att inspirera till förändring. Det här inlägget kanske inte är det mest peppande av alla som skrivits, men för mig kan det vara att leda genom exempel att backa ur något också.

Jag vill gärna stå och heja på, glad och nöjd med mitt eget beslut att inte delta som JAG har fattat utifrån MINA förutsättningar – nästa gång kanske det känns rätt att vara med!

Äsch – lite pepp måste jag skicka med känner jag. IronMan kändes inte rätt för tillfället – men en mara har jag inga problem med.

Mara

Led genom exempel så ses vi på Stockholm Maraton 2014!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.