Nyårstankar – representerar bloggen egentligen mig?

Zemanta Related Posts ThumbnailHar funderat lite – ganska mycket egentligen – på det här med hur jag uppfattas efter det att jag börjat skriva den här bloggen.

Är det så att jag numera är helt omöjlig att ha att göra med eller skriver jag en sak och lever en annan?

Tänkte ge lite tankar på det temat som inledning på det nya året som jag ska göra till ett år i familjens och vännernas tecken.

Nyfiken?

Att leva som man lär (helst utan att bli dryg…)

Det tar ett tag att liksom ”vänja” sig själv vid sitt nya jag. Hur ska man hantera situationer i vardagen? Ska man tacka nej? Ska man tacka ja, trots att man inte vill? Det är inte helt givet

Jag har tidigare skrivit om förändringens baksida i termer av att omgivningen ibland reagerar mer än vad man tänker sig. På bra såväl som märkliga sätt. Det kan vara konstanta kommenterar om att man borde sluta banta trots att man mår bättre än någonsin och är i sitt livs form eller helt sonika att vänner inte längre ”känner igen en”. (Givetvis med brasklappen att det ibland är helt befogat när det gäller vikt). Själv tror jag att det är en bra anledning till att förändring bör ske stegvis – för det är inte bara omgivningen som ska vänja sig, utan också vi själva.

EnduranceRacing

Det går liksom inte att INTE vilja prata om denna när man läst den!

Det tar ett tag att liksom ”vänja” sig själv vid sitt nya jag. Hur ska man hantera situationer i vardagen? Ska man tacka nej? Ska man tacka ja, trots att man inte vill? Det är inte helt givet. Det är inte heller helt givet att man lyckas så där superbra hela tiden. Ganska lätt att uppfattas som en dryg rackare när det kommer till mat och tankar kring hälsa.

För min egen del försöker jag numera tona ner det hela för att det går lätt till överdrift när man är intresserad och passionerad. Frågar någon så berättar jag gärna, men annars är det inte hälsa och mat det givna samtalsämnet – till det har jag bloggen. Ok, jag vet, så var det inte i början – men nyupptäckta kunskaper och insikter är riktigt svårt att hålla inne med. Passionen och drivkraften att få berätta om alla upptäckter var enorm från början och jag vet att det var rejält påfrestande för omgivningen… (Sorry?)

Lever jag som jag skriver då?

Om jag får välja...

Om jag får välja…

Även om det numera inte är det givna samtalsämnet vid varje middagskonversation eller dylikt, så lever jag – tro det eller ej – ganska nära det jag skriver. Problemet kommer när bloggens inlägg blir en verkligen som helt plötsligt representerar mig som individ. När jag uppfattas som en rigid, strikt matfascist som ALDRIG skulle ta i något som inte är ekologiskt eller hemmalagat. Då blir det lite knepigt eftersom det på ett sätt stämmer och sedan på ett sätt inte stämmer alls.

Låt mig försöka förklara. Jag vill skriva som jag gör. Det känns oerhört viktigt att få utlopp för mina tankar och känslor kring hur otroligt värdelösa mycket av de livsmedel som vi har tillgång till idag är. Jag vill kunna skriva hårt ibland. Jag vill kunna uttrycka mig skarpt. MEN jag vill också kunna sätta mig med mina vänner på en pizzeria med en flaska rött eller en god öl och njuta av allt vad det innebär!

bild 4Måste det vara motstridigt? Tja. Det är kanske så. På ett plan är det väl hyckleri. Men jag kan ta det. Det är också anledningen till att jag alltid försöker ge avslutande tankar i varje inlägg. Det är anledningen till att mina tankar kring mat grundas på någon sorts 80-20 regel – även om jag villigt erkänner att min egen vardag numera är 90-10 eller 95-5. Men det har ju att göra med att maten är mitt största intresse. Det får ta den tid det tar. Jag njuter av varje minut. Varje surdeg. Varje gryta.

Avslutande tankar

För min egen del vill jag tro att det är precis samma ”jag” idag, som när min resa började. Självklart är det inte sant, vi utvecklas alltid i någon riktning. Men även om jag har blivit riktigt passionerad och brydd om mat och hälsa – och även såpass påläst i ämnet att jag kan göra informerade val – så är det inte samma sak som att alla mina värderingar och min person har förändrats. Min förhoppning är att det jag skriver på bloggen inte tolkas som att jag nu är för fin för att äta hamburgare. Att det inte längre är värt att fråga om man ska med på en pizza och en öl. Det handlar om något helt annat för mig.

Vänner, vänskap och umgänge måste alltid få gå före ”kostfilosofier” och ”hälsofokus”. Kanske dricker jag inte lika mycket längre i de sammanhangen – det är galet vad alkoholtolerans är en vanesak – då det är något jag helt enkelt inte gillar längre. Kanske väljer jag att inte käka upp allt bröd och alla pommes – för det är trots allt min rättighet att välja bort. MEN därmed inte sagt att det skulle vara något jag inte uppskattar! Vänner är alltid viktigare än ”kostregler”. Varje gång.

Bloggen är mitt sätt att försöka inspirera de i min omgivning som är intresserade av mina tankar kring mat och träning samtidigt som den för egen del tillfredsställer en nyupptäckt skrivglädje! Jag får författa en mini-story i varje inlägg, och ibland gillas det av många – ibland av få.

Jag försöker leva som jag lär och skriver, men givetvis är det en sanning med modifikation. För 80-20 är en jäkligt bra filosofi. Det är hållbart och roligt. Det ger grymma resultat. För mig är det att leda genom exempel att försöka och njuta av resan mot målet. Inte att vara perfekt. Det känner jag ingen som är.

ido

4 reaktion på “Nyårstankar – representerar bloggen egentligen mig?

  1. Ida

    Intressanta tankar. Jag lägger också ner kampen och tackar ja när jag egentligen vill tacka nej. Är jag bortbjuden och blir bjuden på en nybakad äppelpaj kan jag ju inte gärna säga nej, jag finner att det skulle vara elakt. Jag dör faktiskt inte av en bit, för så blir det oftast en bit, mer pallar inte kroppen… Eller egot.

    Svara
    1. Led genom exempel Inläggsförfattare

      Så är det helt klart. Man dör inte. Men ibland känns det synd att det ska vara så provocerande att göra personliga val. Men just äppelpaj är svårt att säga nej till eller hur. 😉

      Svara
  2. Ewa

    Hej och god fortsättning!
    Hittade till din blogg på snåriga vägar och av en (tursam) händelse, och gillade omedelbart det jag läste! Är en kvinna i mina bästa år ;-), som ända sedan 1970-talet ätit ekologiskt av det som funnits att tillgå och var en av alla dem som aktivt påverkade vanliga mataffärer att börja ta in KRAV-märkta varor. Att idag kunna gå in på ex vis Kvantum och ha möjlighet att köpa precis ALLT ekologiskt är en enorm tillfredsställelse!

    När det gäller din träningsfilosofi var det helt fantastiskt att för första gången hitta någon som tänker som jag; fast i mitt fall har det inte varit ett dugg underbyggt med fakta, utan har helt och hållet byggt på känsla. Eftersom jag gjort Tjejklassikern och nu ska göra Halvklassikern så har det känts helt rätt att träna allsidigt, och sakta men säkert bygga upp både uthållighet och styrka. För vem har bråttom?! 😉

    Det där med lågintensiv träning var jag inte särskilt insatt i, men i framförallt löpningen passar det mig helt perfekt just nu! Har bara en liten fundering; varför utgår Maffetone från ålder och inte maxpuls? Enligt ett test jag gjort på Aktivitus ligger mitt aerobiska spann mellan 127 och 142, men enligt Maffetone ska jag ligga på max 122 … Och det är nästan omöjligt…

    Genom att läsa din blogg har jag oxå fått många tips när jag surfat runt på alla dina länkar (jättebra att du länkar så mycket!), bl.a. på litteratur att fördjupa sig i. Så fortsätt skriva, och tack för all inspiration du ger – keep up your good work! 🙂 /Ewa

    Svara
    1. Led genom exempel Inläggsförfattare

      Hej Ewa! Kul att du hittade min blogg till sist och tack för de snälla orden. Det är kul att höra när någon blir inspirerad… 🙂 Kul också att höra att du mår bra och är i god form – livet blir så mycket bättre då. Till din fundering kring Maffetone – jag gick tillbaka till boken och har läst på igen för att kunna svara. Maffetone lägger ut ett ganska långt argument för varför han inte utgår ifrån maxpuls. Dels för att det är svårt att de facto veta sin maxpuls och att det sedan blir för otydligt med de spann som gäller som multiplikator. Hans egen metod är baserad på ett antal tusen observationer och studier som han gjort så därav menar han att den är mer exakt. Nu skulle jag givetvis aldrig fråga en kvinna i sina bästa år om ålder – men det kan vara värt att veta att han har en parameter för individer som är över 65 att eventuellt lägga till 10 slag uppåt för att hitta sin aeroba tröskel. Men jag kan kosntatera att du reagerar som alla andra på den maxpuls som rekommenderas. Det är omöjligt att träna så långsamt – men om du ger det två månader med hyfsad volym 4-7 timmar i veckan så kommer du snabbt märka helt galna förbättringar. Jag kan inte betona nog hur otrolig den känslan är – att i samma puls och ”låga” ansträngning kunna successivt öka farten. Det är superhäftigt. Det kommer också göra att du förbättrar dina personbästan rejält när du börjar ta i igen eftersom du liksom börjar på en högre plattform!

      För mer detaljer rekommenderar jag som vanligt verkligen hans bok eller att du gräver vidare på hans hemsida. Men för min del är argumenten han för valida och jag tror mycket på att det generellt rekommenderas för höga pulsintervall för aerob träning. För mig är numera ett bra test att springa med stängd mun och bara andas genom näsan. Om det inte går är det för hög puls. Det tenderar att stämma väldigt bra med min MAF-puls. Testa och hör gärna av dig igen! Otroligt nyfiken på hur de som inspireras av min blogg lyckas. Glöm inte heller att mäta och testa så att farten ökar i samma puls! Lycka till!!

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.